den allvarsamma leken

I söndags fick min mamma reda på att en barndomskompis äldsta son hade tagit livet av sig innan jul. Mamma blev väldigt ledsen och har pratat en del om det, tankar och ja..
Hon sa att det är ju så mycket man undrar, så många obesvarade frågor. Så otroligt, så hemskt, jag förstår verkligen inte...
Men egentligen. Vad finns där att begripa? Är sanningen till för alla? Har man rätt att få veta allt?

Jag kan känna en nyfikenhet inför döden. Inte menat att man skall döda sig själv bara för att "se vad som händer", eller för att det är spännande. Men nästan. Det känns häftigt. Vi vet inte vad som hägrar där borta.
Människan har alltid varit fascinerad av det abstrakta. Det som varken går att se eller ta på. Enkel förklaring: vi vet inte säkert om det finns. Kärlek till exempel. Vi vet inte om det finns något som är kärlek förrän vi upplevt en stark känsla som vi liknar med vad vi tror är kärlek. Döden: vi vet inte vad det är, om det är en person eller ett väsen, har absolut ingen aning om vad det innebär. Det enda vi vet är att folk "dör". En människa blir slut. Helt enkelt. En människa räknas som död när hjärnans funktioner upphört att fungera, och är oåterkalleliga.
Men vad fasen händer sen? Det är här det är "fritt val". Föregående text är en "mall" som baserar sig på fakta. Det är sant. Men nu kommer vi till den del där du bestämmer. Det är ingen som vet något mer än att människan som nyss levde inte längre gör det. Det är det enda vi kan konstatera. Bort med den, den är ute ur cykeln, det evinnerliga ekorrhjulet.

Det är detta som är så förpillande spännande. Eller skrämmande, för vissa. Nyfikenheten, denna törst efter vetskap som aldrig mättas; äter sig fram, inbillar, fantiserar, hittar på, teoretiserar.Man kommer dit man kommer. Eller så ligger man bara kvar i kistan eller i urnan för alltid. Inte för alltid, men tills man multnar.